Jag skulle vilja hävda att det finns två sorters människor; de som ger upp och de som fortsätter kämpa. Självklart är vi alla olika beroende på vilken situation vi befinner oss i. I vissa skulle vi kämpa och i andra, ge upp.
Skolan är mitt liv. Jag har gått skolan sedan jag var sex år. Där har jag haft alla mina vänner, skaffat mig ett socialt liv. Jag har vuxit upp med skolan och det är allt jag vet - allt jag helt säkert vet att jag har. Så när det blir för mycket i skolan ger jag inte upp. Jag kan inte medvetet prestera under min förmåga, bara för att jag inte hinner, eller orkar. Det jag ger upp är istället hela mitt privatliv. Jag går upp, går till skolan, åker hem, pluggar och går och lägger mig. Inget gym, ingen övningskörning, inga träffar med kompisar. Allt för plugget.
Men nu när det börjat lugna ned sig igen är jag trött. Jag är så TRÖTT på att plugga! JAG VILL HA LOV. Jag har fortfarande jättemycket inlämningar och prov kvar, men det värsta är över. Och jag orkar inte mer. Jag sitter och stirrar på uppsatserna utan att skriva. Och när jag skriver känns det bara som jag tar första bästa skit som finns i mitt huvud. Eller så har allting helt enkelt blivit lättare, jag blivit duktigare - och det är helt enkelt inte ansträngande längre, att skriva en uppsats. Men hur ska jag kunna veta? Jag orkar inte anstränga mig mer, men jag vet inte om det blir tillräckligt då.
Whatever. Såhär kan det va. Snart är det sommar och jag har inget jobb! Men anledningen till det är att jag innerst inne inte vill ha ett. För skolan är mitt liv. Jag lever för att studera.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar