Jag vet inte om det är smart eller helt jäkla dumt i huvudet att lägga ut en uppsats på internet, men den finns registrerad hos urkund, så läraren märker om ni snor den - tro mig. Deet är en krönika baserad på boken Kallocain.

”Från oss går det levande ut. I er går det livlösa in”

Anna Svensson

Aldrig trodde jag att detta skulle hända. Att en slöja skulle lyftas från mina ögon. Att jag skulle bli visad en värld, som på ytan är den trygga plats jag växte upp i, men som i dess kärna är ett fängelse för varje medsoldat den kan komma åt. Tänk att sanningen fanns där hela tiden. Alltid nära tillhands. Men ändå utom räckhåll.

Mina sinnen är i konflikt med varandra. Medan mina ögon är vana att se en sak säger mina tankar något annat. 

 

Det är svårt att skilja på det som är mitt och allt som, under hela mitt liv, blivit inplanterat i mitt huvud, av staten. Är det jag som talar eller är det statens ord jag säger?

Jag kan inte heller urskilja vad som är propaganda och inte. För allt är propaganda. Världsstaten är propaganda. Den är uppbyggd av makt och kontroll och efter all hjärntvätt är det inte längre staten som säger att det är rätt. Det är vi medsoldater.

Vi vet, vi har blivit intalade, att allt staten får oss att göra är det rätta. Det är bra för vår stat. Och fast man vet vad alla tänker – att det är sorgligt och fyllt av saknad – är det ingen som säger något. Ingen skulle någonsin erkänna, ens för sig själv, vad alla egentligen tänker. För detta är bra för staten. 

”Vad jag vet är, att av sjuka föräldrar och sjuka lärare fostras ännu sjukare barn, tills det sjuka har blivit norm och det friska en skräckbild.” Rissens ord ekar fortfarande i mitt minne. De har fått mig att inse att vi lever i ett samhälle byggt på den enda tanken; att man aldrig kan lita på någon helt och hållet. Medsoldaterna vet att vem som helst kan vara en förrädare och just därför kan man aldrig yttra sig om vad man egentligen känner. Även våra makar kan vända det emot oss. Men vet vi vad det är vi känner?

Vi är totalt omedvetna om att den där konstiga känslan inom oss inte är något en person, som Rissen, planterat in i oss. Det är vårt hjärntvättade sinnes svar på våra egna tankar.

Vi är statens egendom. Våra instinkter har blivit bortnötta. Detta är inte mänskligt! Vi är inte längre människor. Vi är byggstenar i en stat som redan spruckit och fallit till bitar. Men ingen vet. Ingen märker. För på ytan är allt fortfarande detsamma.

Och det som avviker från det på ytan anses vara statsfientligt. Men vi måste förstå att detta är ett hot som kommer inifrån! Från oss själva och ingen annan.

Nu kan jag inget annat än beundra den så kallade dårsekten. För att de finns. För att de öppnade mina ögon, som om de aldrig, riktigt, varit öppna förut. De har insett att inuti oss alla finns mänskligheten kvar, i dess renaste form. Och de är inte rädda för att visa den.

Jag undrar ofta vad som kommer hända med världsstaten i framtiden. Kommer den att fortsätta göra medsoldaterna till fångar i sina egna sinnen? Kommer fler bli ”upplysta” som jag – och kanske göra uppror? Jag vet i alla fall, att i det fängelse jag nu kan se att jag lever i kunde jag inte känna mig mer fri.